Det tog bara fem ytterligare år, en pandemi, två halvhjärtade försök och en hel del kreativ prokrastinering, men äntligen så, jag har slut på ursäkter… Det är nu det händer: jag ska cykla till Grekland.
Varför? Ja Inte för att vinna något. Inte för att göra ett miljövänligt statement, inte för att det är en försenad 40-årskris. Utan mest för att “utmana mig själv” och för att det står där på listan. Bucketlisten. Den där listan man gör när man är något yngre, full av liv, naiv och fortfarande tror att kroppen är en evighetsmaskin som alltid kommer fungera som den gör just där och då.
Och eftersom att kroppen varken blir yngre eller smidigare med tiden, så känns det som ett lämpligt tillfälle att börja beta av den där listan innan både jag och cykeln brakar ihop.
Så planen är enkel: tre veckor, drygt 2 800 kilometer och ett Europa på tvären. Från Sverige till Grekland, genom Sverige, Danmark, Tyskland, Tjeckien, Österrike, Slovakien, Ungern, Serbien, Nordmakedonien och slutligen Grekland.
Med mig har jag en sedan 1 månad tillbaka, begagnad och solblekt Crescent Kebne, som sett sina bättre dagar. En ersättare från min tidigare Kebne som tyvärr blev stulen. Det är inte den nyaste av cyklar men jag kom över den för en mindre slant och lite småfix och rullar den så får den duga. Frågetecknen kan dock vara kedjans status och det klinkande ljudet bakdäcket gör lite då och då. Men det får tiden lära oss om vi behöver oroa oss över eller ej.
Min packningen är inte minimalistisk men ändå återhållsam: 2 x 20l sidoväskor, tält, sovsäck och en liten gnutta förnuft. I väskorna finns allt från powebanks till cykelbyxor och liggmadrass. Boende? Tält, så länge vädret tillåter. Planen är dagsetapper på 150–200 kilometer, vilket låter mer imponerande än det troligen kommer kännas efter dag tre. Min förberedelse inför denna strapats har tyvärr inte bestått av så mycket mer än cykling till och från jobbet och något pass motionsbrottning i veckan. Men jag ska försöka varva storstäderna med små lokala stopp och helst av allt äta där annars bara lokalbefolkningen stannar till. Ju mer hål i väggen och dammig vägkrok det kan bli, ju bättre… det får vara måttot.
Större stopp längs vägen inkluderar dock Köpenhamn, Berlin, Prag, Wien, Bratislava, Budapest och Belgrad. Inte för att turista, utan för att andas in staden, dricka billigt kaffe, ta en lokal öl, äta sådant som bara äts där och kanske silvertejpa något som skramlat loss. Dessutom finns det lite vänner på vägen som man inte är bortskämd med att hinna hälsa på.
Och… så finns det förstås en dold agenda. Eller ja, inte så värst dold om man känner mig. Men…Parallellt med min reseskildring så kommer jag föra dokumentation på mitt sidokonto: “Beer and the City“ – där fokus ligger på lokal ölkultur, bryggeribesök, taprooms, hembryggare och ölpubar. Jag förväntar mig en hel den bra öl längs vägkanterna i de små vänliga lokalorterna, särskilt i Tyskland och Tjeckien.
Slutledningsvis så är detta såklart en resa utan prestige. Inga rekord, ingen reklam, inga måsten. Bara jag, vägen, solen och cykeln.
Nu kör vi. Eller ja – nu trampar vi.
