Vi väcktes med tuppen i Smara flyktingläger dagen för vårt marathon. Sahara Marathon som skulle springas för solidaritet och ett fritt Västsahara. För ett folk som bott i öknen i över 40 år. För att uppmärksamma den humanitära katastrof som försigår och det bortglömda folket som tvingats söka skydd och överleva i Sahara öknen.
Jag var fortfarande sjuk när jag vaknade. Jag hade redan under natten varit på toaletten ett par gånger och febern kändes i hela kroppen. Springa Marathon med diarré och feber? Helst hade jag sluppit. Att genomföra fysisk aktivitet med sjukdom i kroppen är aldrig en bra idé. Men jag var där. Mitt i öknen i ett av världens största flyktingläger. Bland ett folk som fått uthärda så mycket under så lång tid. Jag var där, mitt i en ockupation som resten av omvärlden verkar ha glömt och vänt ryggen till. Det var så mycket större än mig och att backa ur fanns inte på agendan.
jag packade med mig ett nödkit i en väska bestående av våtservetter, ipren, dimor och extra underkläder. För man vet aldrig. Jag smällde i mig 2 febernedsättande. Såg på när resten av gruppen åt frukost samtidigt som jag smuttade på juicen. Med blandad rädsla för vad som var värst under ett marathon, uttorkning och näringsbrist eller att bli sittandes på huk i öknen?
Bilen tog oss till upphämtningsplatsen där 4 bussar vackert stod uppradade för att slussa morgonpigga löpare till El Aiun där starten för 42km skulle ske. Det var glada skratt, optimistm och dammiga bussar där lukten av linement låg som en dimma. Foton togs, videoklipp spelades in, runt om mig hördes, tyska, engelska, spanska, franska och italienska som då och då bröts av mot vår svenska.
När vi kom fram ca 40 min senare i El Aiun hade det redan samlats en hel del folk från de andra flyktinglägren som låg närmare. banderollen för start satt uppe och lokalbefolkningen hade samlats för att heja på oss som skulle löpa. Runt om i sanden bytte alla om och solen steg allt högre på morgonhimlen. Det skulle bli en vindstilla och varm dag.
Jag räddade dagen lite med att agera rörmockare och rensa den översvärmning som var i en av hålet som var alla löpares toalett innan start. Min erfarenhet från de senaste dagarnas frekventa toalettbesök hade gjort mig både härdad och erfaren gällande de stopp som uppkom i toaletterna.
Vi stretchade, smörjde in oss med solkräm, voltaren och önskade varandra lycka till. Vid starten hölls tal, en löpare som sprang med sin elgitarr och en liten förstärkare spelade musik som vi dansade till och stämningen var på topp. Starten gick och ca 100 löpare gav sig iväg för att i slutet av loppet sprungit de 42km mellan El Aitun och Smara flyktingläger som utgör Sahara Marathon.
Vi sprang i en grupp om 3st. Jag Shari och Ylva. Vädret var fantastiskt, solen värmde och sanden var ganska så kompakt där vi sprang. Längs vägen stod folk och ropade “Sahara Libre” som en påminnelse om vad vi sprang för. Jag höll god takt och det kändes bra i både Men efter bara 3km, kände jag hur skumpandet upp och ner inte var till min mages favör.
Jag fick gå en stund innan jag kunde springa ikapp mitt löparsällskap igen. Det blev fler av den sorten och efter fjärde stoppet så fick det även bli en avstickare ut i öknen. Att hitta en plats att sätta sig med någotlunda skydd var bara att glömma. Runt om oss fanns bara sand och småsten. Platt mark och varken skugga eller något att sätta sig bakom.
resterande del av loppet fram till 20km såg rätt så liknande ut. Jag kunde springa 1-3km innan jag åter igen behövde vika av för att fertilisera öknen lite varstans. Kroppen, andningen och benen kändes ändå i överraskande gott skick trots att jag knappt hade ätit något på ett par dagar och att jag inte riktigt vågade dricka den vätskemängd som jag behövde vid vätskestationerna.
Men vid 25 kilometer kände jag att vätskebristen började göra sitt. Jag började få små krampkännningar efter alla mina avstickare och stopp. Musklerna hade blivit kalla och att sitta på huk stup i kvarten gjorde det hela inte bättre. Solen stod nu högst på himlen. jag hade varit ute i några timmar och kämpade på med att springa och stanna mellan de stunder då kramperna var som värst.
Bakom mig fanns trots allt ett par löpare till och jag kände mig inte helt ursel trots att mina drömmar om att komma i mål på under 5 timmar var lika avlägsna som havet där jag befann mig.
Strax efter 25km kom sanddynorna. De var inte så mardrömslika som jag hade fruktat men de var nog så jobbiga. De sög musten ur mina vader och som alltid kompenserade låren up för vad vaderna miste i prestation. Kort och gott resulterade det hela i en fruktansvärd kramp där jag mer eller mindre knappt kunde gå och springa var det inte tal om.
Vätskebristen, näringsbristen, de frekventa besöken ut i öknen och den långa tiden i solen tog ut sin rätt. Det var bara att småknata och stapla sig fram bäst det gick. men det var fridfullt. lägren jag hade passerat innan var långt borta. I öronen ekade “Sahara Libre” och peppen från de boende i lägren som sprang med en bit, höll handen och tackade.
Det var en surrealistisk upplevelse att befinna sig i öknen. På denna karga, sandiga och gudsförgätna plats. Jag kände mig inte stor under himlen och solen.
Sista vätskestationen bjöd på sportdryck till skillnad mot övriga där bara vatten fanns. jag bråkade med flugorna om banan och dadlar samtidigt som jag kände att nu får det brista eller bära. Framför mig såg jag Smara, som en liten strimma med låga hus mot den asfalterade vägen. Sakta sakta började jag försöka springa igen. Krampen satte stopp men jag började igen. Och så höll det på. Jag kom in i Smara, med barnen som flockades kring mig och frågor om vad jag hade i min väska och om de kunde få mina kläder och halsbuff. Efter några fräcka försök att rycka buffen och väskan från mig gav de upp och återgick till bollspel.
med mindre än 1km kvar till mål hörde jag hur någon ropade mitt namn. Det var Telva som också bodde hos oss och var med i samma grupp svenskar som åkt ner. Det var ett känsloladdat möte. Från att ha känt sig så ensam ute i öknen till att möta en bekant.
Vi tog hand med varann och sprang de sista metrarna in i mål tillsammans för att avsluta Sahara Maraton 2020. Krampen bultade men vi kom in och mottogs av annonsören som försökte sig på en spansk intervju med mig men snabbt gav upp.
Mina fötter var svullna, skorna fulla med sand. svetten hade torkar och ersatts med ny. Skinet var solbränt och strupen kändes som ett rivjärn. Strax över 7h hade strapatsen genom öknen tagit mig. det var 2h mer än vad jag hade räknat med. Men jag var glad och stolt över att ha genomfört det trots magsjuka och feber.
Vi fick medalj och jag hann med en snabb dusch innan det var dags för att gå på nästa studiebesök. Aldrig igen kommer jag springa med feber och magsjuka men absolut kommer jag komma tillbaka till Västsahara och springa Sahara Marathon.
Det var ett fantastiskt lopp, det var så mycket värme, känslor, glädje, sorg och vilja hos alla som sprang. Det var väl anordnat och det var en perfekt start på det nya året.
