Dag 3 var jag fullproppad med magmedicin som jag fått från en av mina medresenärer. Att alla tog hand om mig rätt väl var det inte någon fråga om. jag hade mediciner, våtservetter, örtbehandlingar, piller och omtanke. Så när jag fick höra att vi skulle på studiebesök i en skola så kravlade jag mig upp från min madrass för att följa med. Toalettpappret nära till hands i väskan.
Vi begav oss ut i öknen igen, till den motsatta änden av Smara. Vilket blev en bilfärd på nästan 10 minuter. Det är inga långa avstånd men det är tufft att köra över sanden och riktiga vägar finns inte att prata om. Att det dessutom springer getter och barn överallt gör varje bilfärd till en upplevelse. rar
nyfikna blickar följde oss och våga ställa frågor som vart vi kom ifrån och hur gamla vi var. Ju äldre upp i åldrarna man kom ju färre elever blev det. Att barnen (och familjerna) inte längre tror att utbildning gör någon skillnad för deras fram tid är ett stort problem. Och kryper allt lägre ner i åldrarna. Denna dagen fick vi verkligen en skymt av hopplösheter som finns bland det Saharawiska folket.
Vi spenderade strax över en timma i skolan, delade ut en del presenter som några hade haft med sig och begav oss sedan till ett tält som stod stadight placerat utanför bostaden till, Maglaha Hama f.d. ordförande i NOVA (Non Violence Action in Western Sahara). Och numera projektledare i ”dialog för fred”.
Läs mer om Maglahas engagemang här –> https://emmausstockholm.se/fredlig-vag/
Från Skolan och tecermonin i tältet fortsatte vi till ännu ett studiebesök. Denna gång till ett aktivitetscenter för barn kallat, Almsar Library center eller “Jewles in the desert”. Där fokus var att skapa läslust för barnen då saharawi folket från början är ett vandrande folk med muntliga traditioner. Projektet var grundat av och drevs av Najla Mohammed. Hon hade efter år utomlands återvänt till lägret för att skapa en förändring för barnen. På eget initiativ hade hon samlat ihop medel för aktivitetscentret och byggt upp centret med hjälp av en gammal fraktcontainer.
Najla är en eldsjäl och det syntes lång väg. Hennes engagemang trollband oss alla och visade på hur stor skillnad hennes center gör för barnen. En plats där de kan få komma efter skolan, måla, läsa, umgås och utvecklas. Vi byte kontaktuppgifter men redan där så kände jag att det var hit jag ville att min egen insamling skulle gå.
Läs mer om projektet på deras facebooksida –> https://www.facebook.com/jewelsinthedesert/
Kroppen var rätt slut och jag mådde inte allt för bra när vi lämnade aktivitetscentret. Helst av allt ville jag till huset och sova. Men vi hade ett stop till på vår agenda. Informationsmötet inför sahara Marathon.
Vi samlades i vad jag förstod det som någon form av “folkets hus”. Där hade det riggats upp med kameror, ljud-och ljussyststem och madrasser längs golvet som alla deltagare kunde sitta på. Vi var ca 500 stycken som klämde in oss på golvet och fick se en liten show med en fickkör. Ett välkomnande från arrangörerna och idrott-och hälsoministern i Polisario. De gick igenom sträckorna som skulle springas och viktiga tips som vi skulle tänka på. Vi fic även reda på att den yngste deltagaren var 9 år och den äldsta var 85 år.
Att påstå att jag tränat övertygande mycket innan resan vore en lögn. Kombinerat med min feber och diarré så gjorde det mig inte särskilt sugen på att springa. Men likt förbannat så var jag där och jag tänkte inte ha åkt halvvägs över klotet för att inte genomföra mitt lopp. Så när de andra i gruppen ville ge sig ut för att småspringa lite hakade jag såklart på. Vi det här laget hade medicinerna gjort sitt. Jag var förmodligen rätt bra nedbäddad i både iprendimman och tarmpiller världen, så varför inte.
Vi gav oss ut på en 5km kort löptur med olika övningarna. Jag avstod intervall-rusherna men kände ändå att jag hade ork och bra löpsteg trots min näringsbrist och dåliga vattenintag. Magen höll sig ändå något i ordning.
Det var fantastiskt att springa i lägret. Sanden runt omkring oss som sprätte med vart nytt steg vi tog. Lugnet från omgivningen där återigen sanden gjorde sitt och dämpade ljuden. Solen värmde på. Och den starka vinden som vi hade fått ta del av dagen innan var ej längre att kännas av. Runt om oss fanns en stilla himmel och sanddamm som yrde.
Vi avslutade kvällen med en gemensam middag. Väl förberedda så hade efterfrågat kolhydrater och protein för att ladda upp inför morgondagens marathon. Vi serverades kamelspett och pasta. Även om jag åt i begränsad mängd så smakade det fantastiskt. Och att få i sig något även om det var väldigt lite var fantastiskt.
