En incident som hände under resan till flykinglägren var att Algeriska tullen beslagtog mina kameror. Och inga kameror ingen dokumentation…
Vi hade lämnat Paris och CDG (Charles de Gaulle Flygplats). För att landa i Alger och därefter ta oss vidare inrikes till Tindouf som var sista anhalt innan Flyktinglägret Smara. Redan innan vi gick av planet hade vi blivit förvarnade om att det kunde ta lite extra tid och om att vi behövde fylla i kompletterande visum blanketter för att ta oss in i landet.
Sagt och gjort så fyllde vi i våra blanketter och ställde oss i den slingrande kön som skulle leda oss genom säkerhetsinspektionen och tullen. Vi hade från flyg till flyg nästan 2 timmar till godo för att ta oss igenom, hämta ut våra väskor och sedan checka in dem i terminalen bredvid. LÄTT tänkte vi… oj så fel vi hade.
Efter att ha stått i kö i mer än en halvtimma så började det kännas som om det blev knapert med tid. Tullinspektörerna pratade inte någon engelska och nånstans mellan hittepåfranska och kroppspråk fick jag fram att jag jobbade med barn och att jag skulle till flyktinglägren utanför Tindouf. 10 minuter senare var vi igenom. Nu var det ungefär en timma kvar bara. Jag slängde fram min ryggsäck på säkerhetsbandet, la ifrån mig min gopro och gick igenom metalldetektorn. GRÖNT. Härligt. Jag tog mina saker väntade på min vän Shari och började gå…
…hörde jag. Vad är det nu då? Vi hade ju bråttom! Mot mig kommer en av säkerhetspersonalen och pekar på min gopro. Ytterligare 5 minuter av teckenspråk tar han min gopro,söker igenom min väska, tar min andra gopro, mitt pass och mitt boardingkort sen vinkar han med mig. Vi cirkulerar i 20 minuter för att försöka hitta någon som kan förklara vad som händer på engelska. Jag är skitstressad och har ingen aning om var resten av gruppen är och nu är det mindre än 40 minuter kvar till avgång. Men säkerhetsnissen lunkar på i lagom tempo.
Efter många om och med , samtal på arabiska med minst 5 andra icke engelska talande personer som jobbade på flygplatsen så leds jag in i en terminal där halva min grupp befinner sig. I väntan på väskor och annat som inte kommit. Jag leds förbi dem och in i ett litet rum som ser ut som en garderob. Där sitter en man och knappar på en skrivmaskinsliknande sak som är kopplad till en printer. I rummet finns även Juan, vår gruppledare som också fått sin kamera beslagtagen.
Det hela tar 20 minuter till och det är nu mindre än 15 minuter kvar till avgång av flyget. Jag hittar Shari och Celia och trots att mina kameror nu är i beslag och jag fått ett “kvitto” som ska ge mig tillbaka dem när jag ska lämna landet så envisas samme person som beslagtog dem med att lunka iväg med mitt pass in till ett annat rum…
Efter 5 minuter tjat fick jag äntligen tillbaka passet, boardingkortet, kvittot och där stod Shari med min väska. hans egen hade försvunnit nånstans på vägen. Det är mindre än 10 minuter kvar tills planet ska lyfta. Vart är resten av gruppen?!
Incheckningen är i andra terminalen ca 1,5km bort. Ska vi ge upp eller ska vi springa? Vi springer. Med ryggsäcken slåendes mot ryggen, rullväskan hamrandes mot våra vader och när vi till slut kommer fram till terminal 2 så ska vi igenom en säkerhetskontroll till… Är det nu de kommer hitta min systemkamera som jag har i väskan och som de missade i förra kontrollen?
Vi kommer igenom, de såg inte kameran. Vi springer till incheckningsdisken, Vi är försent ute. Allt är stängt. Planet bordar och ska lämna. FAN…
Så från ingenstans ser vi hur hela vår grupp dyker upp bakifrån oss med en Algerisk man i läderjacka i spetsen så kommer de springandes till incheckningsdisken. Vad som sägs har jag ingen aning om men på något sätt lyckas den främmande mannen öppna upp incheckningen igen. Tvinga de som jobbar där att ringa planet och stoppa det. Vi får sedan checka in alla våra väskor i ett mindre tumult och till sist blir vi visade till ännu en säkerhetskontroll. Det är nu de upptäcker min systemkamera…
Men de gör de inte. hur de kan beslagta två gopro kameror men missa min Canon systemkamera i väska med extra linser är helt omöjligt att förstå. Vi fyller i ännu en blankett. I stress denna gång, sen skyndar vi vidare mot gaten. Vi mer eller mindre slängs på planet och vi hamnar alla i första klass… Vi förstår INGENTING. hur gick det här till?
Vem denne mystiske främling än var (förmodligen en civil som ville erbjuda oss att växla pengar på svarta marknaden) så räddade han en stor del av vår resa. Nästa plan till Tindouf hade avgått två dagar senare.
Att de beslagtog mina kameror gjorde mig ganska nedstämd och modfälld. Jag hade en plan med kamerorna och ville försöka mig på att dokumentera en form av videojournal.
Kvar hade jag mobilen och det är med den jag filmat och fotat allt under resan men det var inte riktigt vad jag hade som plan. Systemkameran var förvisso med men allt för tung och klumpig för att släpa runt på dessutom var jag rädd för att sanden skulle komma in i linsen och kamerahuvudet.
Så här i efterhand så har jag förstått att det tydligen är en ny lag att kameror inte får föras in i Algeriet utifrån. Hur väl detta rimmar med att mobiler är ok kan ifrågasättas men jag låter bli. Det blev ett set back som man inte fick haka upp sig på allt för mycket. Det gäller att vara positiv när man reser och att blicka framåt. Om inte annat så är det en rolig historia att berätta och minnas, när Algeriska tullen beslagtog mina kameror.
Men tips till nästa gång är, HA INTE FRAMME KAMERAN, när du går igenom säkerhetskontrollen. Man vet inte hur kinkiga de är!
