Det känns som en månad eller kanske två. Men det var tio dagar och nu är jag hemma igen. Tänk vad mycket jag fått uppleva. Vad jag sett, vilka människor jag fått träffa och vilka kontraster som utspelats sig framför mina ögon. Det finns så mycket att berätta och jag har varit utan möjlighet att uppdatera om min resa när jag varit borta. Jag kommer göra mitt bästa för att försöka återberätta min resa och hopas på att göra den rättvisa. här är berättelsen om resan som vi gjorde tillsammans med Emmaus Stockholm och så här såg första dagen i flyktinglägret Smara ut.
Det var lördagen den 22 februari kl. 06:00 som jag satte mig på Air France planet mot Paris för att därifrån flyga vidare mot Alger och via Algeriskt inrikesflyg vidare mot Tindouf. Målet var flyktinglägren i västra Saharaöknen. Flyktinglägrena där över 170.000 Västsaharier bor i dag i väntan på att åter få tillbaka sitt ockuperade land.
Efter smärre incidenter med beslagtagna kameror – läs mer här… och så nära inpå missade avgångar så satt vi till sist på inrikesflyget mellan Alger och Tindouf. Sista etappen innan vi skulle hämta ut vårt bagage och i bilfärd åka mot vad som skulle bli mitt boende den närmsta veckan.
Vi hade rest nästan hela dagen och det hade börjat skymma när vi blev upphämtade på flygplatsen i Tindouf. Kring staden bredde den stora öknen ut sig, stjärnorna lyste som intensiva ljus på den kolsvarta natthimlen. Sanden yrde i vinden som vi puttrade fram i en stor Land Rover Santana på den nyasfalterade vägen som klöv öknen i två. Då och då stannade vi, antingen för en militär vägkontroll, för att vila, vänta in de andra eller för att vår chaufför skulle be.
Vi eskorterade av polisarios militärfordon som vi åkte karavan in i Smara, det största av de 5 flyktinglägren. Från Sverige var vi 15 stycken totalt. 10 som åkt från Arlanda och 5 som åkt från Landvetter. Bak i bilen skumpade alla väskor och ljudet från motorn surrade men tankarna var på något helt annat.
Vi var trötta, utmattade, hungriga och förväntansfulla. Framför mig låg en vecka jag inte hade kunnat föreställa mig. Jag var på väg in i en av världens mest bortglömda flyktingläger och det kändes surrealistiskt att befinna sig där vi var.
Vi hälsades välkomna av familjen som skulle komma att bli vår värdfamilj, lastade ur vårt bagage och delades upp i två grupper där den största gruppen -där även jag ingick- på 8 personer fick dela in sig i två rum i det ena huset. Vi la ifrån sig våra väskor på tjocka madrasser som skule bli våra sängar de närmsta dagarna och presenterades med en buffé av kaffe, juice och kakor. Snart var det även dags för den rituella Te ceremonin. En tradition som levde kvar från de nomadiska tiderna innan ockupationen och flykten ut i öknen.
Familjen vi bodde hos bestod av mamma, två döttrar och en pappa som för tillfället var på uppdrag i Geneve. Många skratt, lära känna meningar och en middag bestående av en väldoftande linsgryta med inslag av koriander senare, så slöt jag mina ögon. Jag var fullständigt utmattad men med huvudet snurrandes av tankar. Jag var på plats. Det var den första dagen i flyktinglägret Smara.
