Vad F?n hände?

När började det egentligen? Ni vet den där drömmen om att kunna vakna utvilad, glad, lycklig. Längtan efter att känna sig fri och meningsfull? Känslan av att tillhöra ett sammanhang, att ha ett syfte med var minut och var val i livet? Att vara på en platsen i livet där dröm och verklighet inte är två olika universum omöjliga att dansa med varandra…

I efterhand kan jag säg att det började redan som barn. Långt tillbaka. När jag var liten drömde jag om att se hela värden. Att besöka alla länder, att lära mig hälsa på alla språk, att äta all världens mat och att aldrig vara rädd för att pröva något nytt. Jag ville utforska, uppleva, äventyra och leva skattsökarliv likt Indiana jones och Joakim von Anka. Det var min dröm då men vad fan hände? Varför blev det inte så? Vi backar bandet några år.

När jag var liten drömde jag om att se hela värden. Att besöka alla länder, att lära mig hälsa på alla språk, att äta all världens mat och att aldrig vara rädd för att pröva något nytt.

Jag började jobba på mitt först riktiga extraknäck när jag var 12 år, innan dess hade det delats ut reklam och sålts GT i varenda trappuppgång i nordöstra Göteborg. Men där var jag på ett dammigt Café med inrökta väggar och nednötta bordsbrickor. Det var disk som skulle diskas, mackor som skulle förberedas, maträtter som skulle lagas och nymodernigheter som cappuccino och Cafe latte massproducerades dagarna lång. Jag tror att för min del så slutade nog mina barndomsdagar till stor del där och då. Något helt annat än lek och fritid stod på agendan, Jag skulle tjäna pengar. Varför minns jag inte riktigt men en god arbetare… det var DET jag skulle bli. En arbetsmaskin och en god samhällsmedborgare. Och så fortsatte det.

Jag blev äldre och ett jobb blev två, två jobb blev tre och redan när jag var tjugo så balanserade jag 7 deltidsjobb blandat med att driva eget, frilansa som filmare och någonstans försöka ha tid med mina privata intressen och passioner. Jag jobbade skift, jag jobbade dag, jag jobbade natt, jag jobbade morgon, jag jobbade två eller tre pass i följd. Det fanns ingen tid att stanna upp, ingen tid att tänka, reflektera eller känna efter. Jobbet var nummer ett år in och år ut… Jag hoppade på utbildningar, lärde mig nya kunskaper. Jag hade ett rikt socialt liv och kände mig mitt upp i livet. Men jag jobbade alltid. Jag ville göra rätt för mig och jag ville göra bra ifrån mig. Runt 2007 hände dock något…jag fick nog… Vart hade mina drömmar om världen tagit vägen? Jag såg mig själv i spegeln och jag började resa. Ett resande som varade i nästan 2 år. Som tog mig runt om i Europa, till Latinamerika, till en dammig pilgrimsväg i Spanien, till ett kringliftande i sydöstra Europa och ett universitetsår i Grekland.

2009 återvände jag till Sverige. Redo att jobba mer än någonsin, men denna gången med mig själv. Jag startade mitt andra företag med en av mina närmaste vänner och vi hade något bra på gång. Vi var på väg nånstans, jag tror vi båda kände det. För helt plötsligt så kändes det ändå som om alla barndomsdrömmar inte var fullt så ouppnåeliga längre. Det behövdes bara att vi jobbade lite till.. Vi skulle kunna nå dit om vi bara…Men livet kom emellan. Jag blev välsignad med en son och verkligheten gjorde det klart och tydligt för mig att drömmar inte betalar för blöjor och välling. Så jag slutade drömma och gjorde istället vad jag lärt mig så väl i livet. Jag började jobba igen. Ett jobb, två jobb, tre jobb. Jag var lite överallt tills jag fick fastanställning på ett lager. Tidiga morgonar, ont i leder och muskler och långa dagar. Det sög musten ur mig och jag blev inte bara helt dränerad på energi jag blev även deprimerad.

Livet flöt på som det skulle. Lönen var bra, jobbet var bra och jag hade exakt 5 veckors betald semester varje år… Då stannade jag upp. Vad fan höll jag på med?

Så flyttade vi till Västerås. började på ny kula som man brukar säga. Villa, Volvo, vovve idyllen hägrade och mellan pappaledighet och ytterligare några småjobb landade jag i ännu en fastanställning. Denna gång på en fritidsgård. Med en fantastisk arbetsgrupp, inget annat kan jag säga. Och under de följande åren gjorde vi otroliga saker, inte bara för ungdomarna utan även för lokalsamhället. Vi blev en drivande kraft till förbättring runt om i vårt närområde. Vi prisades, blev inbjudna till föreläsningar och 2017 hade jag möjligheten att bli avdelningschef. Livet flöt på som det skulle. Lönen var bra, jobbet var bra och jag hade exakt 5 veckors betald semester varje år… Då stannade jag upp. Vad fan höll jag på med?

Det hade börjat att göra ont i mig. Allt kändes slentrianmässigt. Alla framsteg blev likgiltiga. Alla mina vänners drömmar eller samhällets förväntningar som jag nu hade inom räckhåll… de var inte mina. Min regel om att bara stanna 5 år på en arbetsplats hade överskridits med flera år och inom mig började det gnaga. Är det detta som är livet? Är jag vuxen nu? Är det inte mer än vardagen? Helgen, 5 veckors semester, Netflix och soffan? Vad hade hänt med det kreativa barnet, han som skulle se världen, lära sig hälsa på alla språk, se äta all världens mat och aldrig vara rädd för förändring. Jag kände mig som en förrädare. Såg jag mig i spegeln såg jag den lilla pojken som delade ut reklam och sålde GT, som ville något med sitt liv. hur kunde jag svika honom? Men kan man som vuxen, ansvarstagande förälder bara sluta sitt dagjobb? Kan jag som 36 åring, säga nej till ett bekvämt liv, en stabil inkomst, SGI och 5veckors betald semester?

Jag var trött, så fruktansvärt trött. Jag vaknade prick 06:30 måndag till fredag och började längta efter något som jag aldrig längtat efter förr… helgen! Jag blev rädd, något var fruktansvärt fel.

Jag la tankarna på hyllan fortsatte jobba. Bytte arbetsplats. vantrivdes utan att riktigt förstå varför. Jag var trött, så fruktansvärt trött. Jag vaknade prick 06:30 måndag till fredag och började längta efter något som jag aldrig längtat efter förr… helgen! Jag blev rädd, något var fruktansvärt fel. Men bara lite till. Snart var det semester. Sommaren gör allt lite lättare eller hur?

Det var mitt i semestern som jag fick den största uppvakningen livet kan ge dig. Jag hade rest ner till Libanon för att förena nytta med nöje då några av mina vänner skulle gifta sig. I Libanon bland berg och hav fann jag pojken i mig själv igen. Ni vet han som drömde alla de där drömmarna och förstod vad lycka är. Jag mådde bättre där och då än vad kan minnas att jag gjort på många, många år. Energin var på topp. Faktum är att skillnaden var så stor att när jag kom tillbaka till Sverige var jag tvungen att sjukskriva mig med omedelbar verkan pga av depression och utmattning. Så stor var kontrasten och så stor påverkan hade den på mig. Jag kunde inte tro det. Var det här mitt liv? Hade jag behövt må så bra för att inse hur dåligt jag hade mått. Hur länge hade det pågått? När FAN hände det?

När jag kom tillbaka till Sverige var tvungen att sjukskriva mig med omedelbar verkan pga av depression och utmattning.

Några månader följdes av deltidssjukskrivning. jag gick ner i arbetstid. Jobbade mindre, spenderade mer tid med min son och började motionera mer. Jag mådde bättre men likt en olycka så var skadan redan skedd. Inom mig hade ett frö planterats och mina tankar kunde inte släppa idéen om att faktiskt leva sitt liv istället för att bara överleva vardagen. Jag såg mig i spegeln igen och såg att pojken som drömde om att aldrig vara rädd för att pröva något nytt tittade på mig från andra sidan.Där och då såg jag honom i ögonen och jag lovade att jag aldrig mer skulle svika honom igen. Nästa dag mailade jag min chef och sa upp mig. Det är tredje gången i mitt liv jag säger upp mig från en fast anställning så vid det här laget är det inte något nytt. Men det är första gången jag säger upp mig från ett fullt ordnat liv, en lön som sponsrar ett familjeliv och första gången jag inte bara har mig själv att tänka på. Så när steget utför klippan är taget och jag faller finns det inget annat än jag själv som kan fånga upp mig. Det är mycket ansvar. Det är mycket känslor, det är ett risktagande och det är vad som händer när man stannar upp. Ser sig i spegeln och inser att man inte kan fortsätta göra vad man alltid gjort om man vill nå förändring.

Jag såg mig i spegeln igen och såg att pojken som drömde om att aldrig vara rädd för att pröva något nytt tittade på mig. Jag såg honom i ögonen och jag lovade att jag aldrig skulle svika honom igen. Nästa dag mailade jag min chef och sa upp mig.

Det här är min historia som lett mig så här långt in i livet. Det är nytt år och en ny resa är påbörjad. Mina kommande blad är oskrivna. Men resan börjar nu och syftet med denna bloggen är att dela min kunskap, lärdomar och mina tankar. Att inspirera och vägleda, kanske även att avskräcka för den delen om det behövs. Men jag tror att de flesta av oss har mer potential än vad vi får utlopp för.

Jobb ska inte bara vara att ge minutrar av sitt liv i utbyte mot pengar. Som sedan går till att sponsra det liv man lever eller det arbete man har. I denna bloggen kommer jag att dela med mig av mina analyser, tips, rutiner och tillvägagångssätt för att klara av ett år som fri från samhällets alla förväntningar när det kommer till karriär och bundenhet.

Året är 2020 och har ni kommit så här långt i texten så tack! Följ mig och min resa på mina sociala medier, Mitt friår börjar nu!