Det är november, det börjar bli allt kallare ute, löven har fallit av träden för längesen, snön hänger i luften som i väntan på vad som komma skall. Det är en knappa månad kvar jag är arbetslös och runt omkring mig och av alla jag träffar får jag en och samma fråga.
Jag svarar men mitt svar verkar inte vara så intressant för istället följs det av andra frågor som:
“har du hittat ett annat jobb”, “vad ska du få pengar ifrån?”,
“hur ska du ha råd att leva?”, “vart ska du bo” samt de lika fantastiska och dömande meningarna… “Du förstår ju inte hur samhället fungerar” och “Är det så smart då?”.
Och i ärlighetens namn…Nej det kanske inte är så smart? Eller, så är det det smartaste jag kan göra här och nu. Att säga upp mig och byta livsinriktning, karriär och livsstil är inte något jag kom på över en natt. Jag har en plan för vad jag ska göra och åtminstone gör jag ett aktivt val, något inte alla gör. Många använder istället sin rätt att uttrycka sig till att klaga över hur hemskt deras jobb är, hur trötta de är, hur mycket de hatar sin vardag och hur mycket de önskar att de tränade mer, reste mer, älskade mer… levde mer. Kort följt av att de ursäktar sig med att det inte går att förändra. Att det aldrig skulle fungera ekonomiskt och att de har för många måsten. Men sanningen är att det enda måsten du har är att dö och att välja, ja eller nej till hur du ska leva ditt liv, för dig och för de som är del av det!
Så kanske är det så att jag trots kritiken, förstår samhället bättre än de allra flesta OCH är tillräckligt smart för att våga vägra leva i samma dikterade stigar som alla andra. Jag har försökt att vrida ut och in på min plats i samhällsförväntan. Jag har jobbar nästan oavbrutet sedan jag var 12år och under samma tid studerat parallellt i vad som förväntas ha varit nästan 2/4 av mitt arbetsliv. Men hur jag än vrider och vänder på mina argument och mina anledningar för att välja en annan väg än vad som förväntas av mig och hur säker jag än är på mitt val så kommer jag inte ifrån den återkommande frågan. Vad ska du göra sen?
Om mitt förra steg var att säga upp mig så är mitt nästa steg är rätt givet. Jag ska jobba arslet av mig. Det finns inga ursäkter för mig heller och inga illusioner om att jag ska kunna glida runt ett år och tro att allt ska ordna sig för mig. Utgifter kommer att finnas kvar och inkomster behöver komma in. Så nästa steg är alltså inte att sluta jobba. Tvärtom är det hög tid att börja jobba och börja göra en jäkla massa saker. Men mina inkomster måste komma in på ett sådant sätt som gör att jag inte är bunden till att vakna 06:30 och stressa iväg till ett jobb för att komma hem 17:45 och sedan vara alldeles för trött för att orka med att ha ett liv utanför arbetet. Det är inte det jag vill göra resten av mitt liv och jag tror att de allra flesta är villiga att hålla med. Ändå är det precis det som de allra flesta gör. Jag är övertygad om att vi människor gör det svårare för oss att förändra det vi är missnöjda med än vad det är. För egentligen finns det en superbra och superenkel metod för hur du lyckas med saker, en metod som vi alla vet och känner till, nämligen.
Och denna metoden gäller mer eller mindre allt vi tar för oss här i livet oavsett om det kommer till studier eller arbete. Vill vi nå våra mål, ja då måste vi göra val och arbeta för dem. Vissa lever som om att livet är en transportsträcka till den där trisslotten som kommer att förändra allt. Det är sällan så. Oftast hinner döden ikapp oss innan våra drömmar gör det. För tänk på att ingen vinner OS utan att ha tränat! Ingen får det liv de vill ha utan att kämpa för det.
Mitt år kommer att bestå av att resa en hel del, av att lära mig massor med nya saker, av att försätta mig i nya sammanhang, träffa nya människor, bygga kontaktnät, pröva nya idéer, misslyckas, vara frustrerad, börja om, gråta, skratta komma i obekväma situationer men framför allt… en jävla massa hårt arbete! Där har ni mitt nästa steg.
